FÖRORD

PETER DAHL har visat sitt måleri på Waldemarsudde vid två tidigare tillfällen, båda gångerna i regi av Carl-Axel Valéns Galleri Aix. År 1984 presenterades litografiserien Fredmans Epistlar tillsammans med några monumentalmålningar över samma tema. Utställningsprojektet dominerades av den två meter höga och mer än fyra meter breda målningen Stolta stad (epistel 33) - senare ersatt med gobelängversionen vävd av Handarbetets vänner. Bellmanssviten kom därefter att exponeras internationellt. Som bekräftelse på framgången tilldelades konstnären Stockholms stads kulturpris. Två år senare inleddes på Waldemarsudde en vandringsutställning, där en annan av hans målningar i det större formatet, Borgerlig bakgrund, intog den centrala platsen.

När Peter Dahl för tredje gången framträder på Waldemarsudde sker det i form av retrospektiv utställning, den första i sitt slag.

Inför hans omfattande produktion öppnar sig ett perspektiv som erbjuder den förundrade åskådaren rik mångfald och intensivt berättande - samhällskritiska impulser, uppror, klaustrofobi, frigörelse, dionysiska tillstånd, eufori, burlesk, frodighet, sensualism, generositet, självupptagenhet, ansikten, kroppslig närvaro, existentiell reflexion, livfulla parafraser, fabulerande, dunkla parker, vida landskap och moln...

Vägen fram till denna bildvärld öppnas genom igenkännande och identifikation. När konstnären förenar fantasi och erfarenhet av fundamentala mänskliga ting med direkt tilltal saknas sannerligen inte möjligheter att hans verk blir tillgängligt för många. Det ligger nära till hands att förklara Peter Dahls popularitet med utgångspunkt från detta antagande, och lägg därtill att han som född norrman blivit en ryktbar person i kungariket Sverige. Att som bildkonstnär bli föremål för folkets hyllning är inte utan komplikationer.

Den stora publikens spontana reaktioner och de konstförståndigas överväganden uppvisar attitydskillnader, låt vara att visuell sensibilitet inte alltid behöver vara en fråga om inskolning. Det kan här vara av värde att erinra om att upplevelser och känslor förmedlade genom konstverk inte nödvändigtvis är detsamma som upplevelser av konstverk. Även känslolivet har sina variationer, även det äger normbildande förmåga - redan här är villkoren skiftande. Den estetiskt renodlade betraktelsen ställer emellertid tillkommande krav, vare sig den söker korrespondens mellan uttrycksfull form och innehåll eller är på jakt efter det intresseväckande konstverket i all sin autonoma slutenhet.

Konstens institutioner har utvecklat skilda, mer eller mindre renläriga smakideologier. Uppenbart är att någon ful ständig sinnesfrid inte kan garanteras i konstens värld, särskilt om man som Peter Dahl med ärlighet och konsekvens håller fast vid sina konstnärliga övertygelser. De estetiska konjunkturerna är osäkra och ofta skoningslösa. Kotterivälden har kommit och gått.

Peter Dahls självbiografiska skrifter har mycket att berätta om konstpolitisk oro. Allt det han hade vigt sitt liv åt - måleri och teckning - föreföll att stå inför sin förintelse när Moderna museet i början av 1960-talet verkade i neodadaistisk och »informell« riktning. Omkring 1970 fick han sitt genombrott med sina »kritiskt realistisk« bildserier Vårat rum och Drömmar i soffhörnet. Udden var här riktad mot skvallerpressens förljugna idealbildning, vilket inte hindrade att hans uppsåt ansågs vara ärekränkande. Men även om han i sak sympatiserade med vänstern, fick han som lärare vid Valand många tillfällen att begrunda vänsterfundamentalismens oförsonlighet. Och på senare tid har postmodernismens företrädare kommit att formulera tankar som kan synas vara svårförenliga med Peter Dahls bilduppfattning. Meningar om konst förblir föränderliga, bevekelsegrunderna växlar. Ändå kan det inte råda någon tvekan om att Peter Dahl genom sitt vitala måleri och sina skrifter lämnat ett bestående bidrag till den svenska konstens historia.

Omkring 1950 framhöll konstnärens far att det »litterära« måleriet var omodernt i Sverige samtidigt som han beklagade att den svenska koloriten var alltför tam. »Då behöver ju svenskarna både litterärt måleri och starka färger,« svarade den unge Peter Dahl. »Det som inte finns behövs. Det återstår bara för mig att ställa allt till rätta«.

Hans Henrik Brummer